Hur är det igentligen att vara älskad?
Hur känns det?
Varför får vissa människor aldrig uppleva den känslan alls känns de som?
Hur kan jag gå runt o tänka på dig fast de var ett och ett halvt år sen vi träffades?
Varför gör jag det igentligen?
Kalla det paranoid va fan som hellst men jag vet inte hur jag ska göra,vad jag vill göra,hur jag gör.
Jag vet bara en sak. du är värd att kämpa för och de har jag gjort hela tiden fast de har för det mesta aldrig gett något.
idag sitter jag och gråter och tänker på dig imorgon går jag kanske inte o gråter vem vet?
Just nu känns de lockande att bara lägga sig ner o dö.
